Det finns egentligen bara en sak att skriva om här, för jag kan inte tänka på något annat än just det, som något som förändrade allt. Den senaste tiden har jag iofs inte kunnat sluta tänka på det överhuvudtaget. Nu är detta inget bra ögonblick, och det är minst lika svårt för mig att skriva om det, som det är att läsa det.

Ögonblicket som förändrade allt finns kvar på mina näthinnor, det är något med dom där sekundrarna som aldrig suddas ut. Jag minns så väl hur allt såg ut och vad som hände, när ett liv slogs i spillror.
Allt hade börjat som en sjukt dålig dag, jag hade sovit hos Totta efter en trevlig kväll hos Anderssons pappa. Men vi började bråka sen när vi kom hem och jag blev sur/ledsen och la mig i hans soffa den natten. Vaknade vid halv 7-7 och kände bara att allt var skit, jag hade ingen bra känsla alls, men var tvungen att kliva upp och åka med bussen till badet, eftersom det var jag som ansvarade för öppningen. Senare kom Lollo som skulle jobba med mig, och hon piggade upp stämningen lite. Sen där strax innan första lunchrushen (runt 11) skojade vi på lite, men sen försvann Lollo in i köket, och när jag gick efter ser jag hur hon sitter på golvet framför den där stora frysdörren och lyssnar i telefon och bara gråter, skriker, skakar.. det enda jag får ur henne är att någon har dött. 
DET ögonblicket förändrade allt. Min fina lilla Lollo blev förkrossad, chockad, ensam.. Hon förlorade någon som betydde så mycket för henne, och den smärtan går inte ens att föreställa sig hur ledsen man än kan bli bara av att tänka tanken, så måste det vara 10000000 ggr värre att uppleva den och veta att en person man älskar har dött.

Det ögonblicket förändrade kanske inte allt för mig, men det gjorde det för min lilla Lollo, och även om jag och han inte var dom bästa vännerna så saknar jag honom något så jävla mycket. Jag vill så gärna gå tillbaka och ställa den där morgonen tillrätta, göra om, låta dom göra rätt. Jag förstår fortfarande inte vad som hände. Jag förtränger tankarna om varför dom gjorde som dom gjorde, försöker inbilla mig att det var halt och bara gick lite för fort. "Sanningen" gör ont.. och det känns så jävla ironiskt hur någon med sån levnadsglädje inte får en enda chans i livet, medan jag som önskade livet ur mig själv i 3-4 år fortfarande är kvar.. (Om jag någon gång trott att det funnits en Gud så slutade jag tro det efter olyckan, livet är för orättvist)

Det känns så jävla sjukt att min gamla klasskamrat aldrig fick fylla 20 och gå på bolaget. Att han satsade allt han hade i gymnasiet och gick ut med i princip MVG i alla betygen, men att det bara var bortkastat.. Hur hans mamma och pappa förlorade sin älskade son så tidigt. Hur han aldrig hann flytta hemifrån, skaffa jobb och få barn.

Hur lite påverkan han än hade på mitt liv, är då en sak säker; det där ögonblicket fick mig att tänka om, tänka till. Jag är räddare än någonsin för att dö, jag hatar att åka/köra bil, mitt hjärta hoppar upp i halsgropen så fort jag hör om någon lokal olycka och jag oroar mig mer än någonsin för att någon jag känner ska dö.
Jag förstår också nu, sen det ögonblicket, hur jävla hårt ett dödsfall tar på en familj, och på vänner.. Och att jag en gång svävade mellan att försöka eller avsluta allt känns så jävla själviskt. För jag skulle aldrig kunna ta det på mitt samvete att någonsin göra min lillasyster så sårad igen..

Vila i frid...