Haha mycket i tankarna ikväll, men idag/ikväll har varit en sån där dag när jag nästan börjar lipa när jag tänker på Ronja.. Hon är så underbar, verkligen den bästa lilla människan som finns i mitt liv. Jag förstår inte hur jag har kunnat "leva" ett liv utan henne. Hon betyder ALLT och mer därtill för mig, finns ingen, ingen, ingen, som gör mig så glad, lycklig, levande, stolt, positiv och ger mig så mycket livsglädje som hon. Jag ser hon hon växer och utvecklas och lär sig nya saker hela tiden, hur hon dag för dag blir mer och mer sin egna lilla individ, hur hennes personlighet bara växer och där vi är nu är lätt den bästa tiden hittills i hennes liv. Nu ger hon så mycket respons på saker jag gör, på saker hon gör. Hon förstår så mycket och lär sig och utforskar allt runt omkring. Bara det att man kan be henne om en puss och så får man världens blötaste men mysigaste puss, det ger såååå mycket!! Och hur hon så fort hon hör ordet hejdå börjar vinka med lillhanden.. Idag märkte jag också att hon tittade på lampan och lyfte armen mot den när jag frågade henne vart lampan var. Man hänger ju knappt med i allt nytt hon lär sig..

 

Jag har en fotoram i hallen, som jag inte hett i nya kort i på jättelänge, så det är mest bara nyföddbilder på Ronja i den, varje gång jag går förbi den och ser en sån bild blir jag förvånad över att hon varit så "liten" och "hjälplös".. När vi knappt kände varandra, och allt hon gjorde var att äta, skita, sova, skrika.. Då älskade man henne över allt, men nu, SÅ MYCKET MER!

 

Ronja har aldrig varit mammig, och ganska länge har jag tyckt att hon är en pappagris, men det gör mig ingenting. Hon låter mig ju fortfarande göra allt jag vill/måste, så det är inte så hon är pappig, det är bara det att hon alltid skiner upp lite extra när hon ser Totta, och alltid är lite mindre glad de dagar han är borta. Men det gör mig inte heller något, för hon är fortfarande den gladaste unge jag känner när det bara är vi två också.. Och det gör mig så varm i hjärtat/själen/kroppen och superglad när jag ser hennes glada leende varje gång Totta kommer hem till henne. Och jag tycker det är så roligt och underbart när hon sitter/står i sängen och säger "papa pappapaa" när hon vill väcka honom om morgonen. Jag är faktiskt helt ärligt inte ett dugg svartsjuk för att hon är sån liten pappagris, utan det gör mig bara så glad att dom har en sån fin relation REDAN. Vet att det är många pappor som inte bondar så tidigt med sina barn eftersom de oftast måste jobba första tiden och mamman är där jämt, men så har inte Ronja haft det, hon har haft sån tur som fått ha sin underbara pappa så mycket också :) Ronja har oss båda verkligen lindade runt sitt lillfinger (typ hela handen) men tur nog har hon inte riktigt fattat det än.. Vi måste jobba lite mer på att stå emot det busigaste leendet och de vackraste oskyldiga små ögonen tills hon blir lite större och lär sig trots och sånt där.. Sen kan jag säga att hon är en liten moffagris också, där kan man nog säga att hon har smörat in sig rejält :) Självklart är hon lika älskad av momma, farmor och farfar med, men det märks att hon gärna busar lite extra med moffa..

 

Och det jag ville säga med allt detta "dravel" var att Ronja är det bästa som någonsin hänt mig. Hon är min ständiga solstråle, ibland den enda, men hon slutar i alla fall aldrig stråla på mig, och så länge hon finns här med sin värme och kärlek så är jag den lyckligaste på denna jord!

Alltid mitt hjärtegryn, alltid mitt allt, alltid älskad, för evigt ♥