vulnerable -

Sommaren är kort

Jag känner mig nere. Så sjukt less, att allt känns tråkigt. Orkar inte ta mig för något.
Är så sjukt jävla less på vädret, sommaren. Det blir som inget. Inget som jag hoppades på.
Det står bara still, men ändå inte, för snart är "sommaren" över. Utan att ens ha vart här. Kan det bli mer deprimerande? Det är liksom sommaren som får mig att orka en lång helvetes jälva lång vinter till.
 
Hela sommaren känns bortkastad, onödig. Jag får inte ta på Ronja dom fina sommarkläderna jag köpt. Att jag köpte korta leggings och ett par shorts till mig själv känns så bortkastat. Och converse? Stor mening när det bara är regnvarning all the time. Flytväst till Ronja för att åka båt i Ope. Jo men tjena att jag sätter mig i en båt när det blåser varenda jävla dag, förutom de dagar det spöregnar. Har typ 7 solhattar till Ronja, men det är bra att hennes vintermössor fortfarande passar så hon inte får öroninflammation. Att raka benen så man kan ha klänning eller kjol är inget man behöver göra, för om man är så dum att man tar klänning utan långa leggings under så syns gåshuden mer än hårstråna hur som helst. Häromdagen när solen tittade fram upptäckte jag att solskyddsfaktorn jag köpte i maj är borta, hittar den ingenstans, men solen kom ju bara för att stanna i 2 dagar så jag tror jag klarar mig utan den.
 
När jag tänkte på föräldraledig en hel sommar tänkte jag: vara ute 24/7 i solen, picnic och leka i lekparker, ha Ronja på en filt i skuggan, ta fina bilder på Ronja utomhus, låta Ronja bada i en liten pool på Duddas altan, krypa runt i gräset borta i Ope, umgås med vänner och deras barn osv. Nu blir det att gå på stan varje gång man ses, för då kan man gå in i affärer och sitta på ett fik, trevligt det med absolut, men det kan vi göra hela året.. Och vi kan gå på badet så Ronja får bada, men då får vi trängas med 100000000 norrmän och hela tiden vara nervös över att någon ska hoppa på Ronja eller drämma en madrass i huvudet på henne. Vi kan gå till lekparker också men det är liksom inte samma sak när man måste klä på ungen så hon inte kan röra sig, eller oroa sig över att hon ska bli kall/blöt. Dessutom hatar jag att frysa och jag vägrar ta fram vinterjackan i Juli!!!
 
Förutom det har jag massor av tyger att sy i nu, och vädret är ju på min sida för det. Men varje kväll när Ronja somnat och jag kan sätta igång så tappar jag lusten. Och sätter jag mig ändå för att sy försvinner fantasin. Och lyckas jag ändå komma på något att sy så tappar jag fokusen och gör fel eller fastnar med något annat. Lyckas jag ändå fortsätta sy blir det något fel/fult tillslut som gör att hela grejen blir förstörd och jag blir less och ger upp.
 
Hoppet om att åka någonstans till varmare ställen har också suddats ut, nästan helt nu. Dels för att hela Sverige verkar ha skitväder (och utomlands visste jag att det inte skulle bli i år), men också för att vi fortfarande inte planerat någon resa och Tottas semesterdagar tickar iväg. Kan kort säga att vi inte är överens om vart vi ska åka så för att undvika bråk (som är bland det värsta jag vet) tar jag inte upp det längre.. Sundsvall blir det inte i alla fall, och förmodligen inte till något annat ställe åt det hållet. Vi har pratat om att i alla fall åka till Lisa, men det händer inget mer än ytligt prat. Men blir det någon resa alls, så är det till Lisa.
 
Sen får jag ångest om vår boendesituation. Lägenheten är jättefin och jag trivs verkligen i Lugnvik och med våra grannar osv.. Men jag HATAR att den ligger på andra våningen utan hiss, att vi inte har någon uteplats och att vi inte bara kan lämna Ronja sovandes i vagnen ute. Sen är det lite trångt också, har inte tillräckligt med förråd till våra saker. Så vi behöver större. Men det är där jag får ångest för vart faaaaan vill man bo, och hur mycket pengar vill man köpa ett hus för? Hur långt vill man ha till jobb, dagis, affär, stan, kompisar? Hur billigt/dyrt vill man bo? Hur mycket renoveringsobjekt orkar man med? Hur stort hus behöver man? Osv...
 
Och sen känns allt lite jobbigare för att det krånglar med maten med Ronja. I och med att det krånglar får vi inte till nätterna och jag går aldrig och lägger mig före 12 för vid 1 vaknar hon igen för mat, och så vid 3-4, och vid 5-6. Så jag får aldrig sova en hel natt utan avbrott, och en hel natt är numera 5-6 timmar. Det funkar ett tag, eller det funkar ju så länge jag gör något om dagarna, men humöret funkar inte efter ett tag. Och för att toppa moset med lite grädde så fick Ronja förmodligen något som kallas falsk krupp igår, så nu sover man ännu sämre oroandes över att hon inte kan andas, min värsta mardröm... Och det låter sjukt att säga, men det känns verkligen som att lite sol och sommarväder skulle göra allt så mycket lättare.. Jag blir tokig på att sitta inne i den här jävla lägenheten och glo..
 
Men läget är, att förutom allt som har med Ronja att göra så gör jag så lite som möjligt för jag orkar inte/har tappat lusten helt. Ronja gör mina dagar glada i alla fall, men om kvällarna när hon sover sjunker mitt humör till 0 och allt känns så sjukt jobbigt/tråkigt... Nu har hon nyss ätit så nu tänker jag gå och dra täcket över mig!



Ge mig gärna kritik eller gör bara ett avtryck


~ Ditt namn

~ Din e-mail (syns ej, bara för mig)

~ Din blogg/hemsida
___.~ Spara din info?

Kommentar: